Dela sidan:

"Vi kan nog inte spela ihop längre", sade min gymnasiekompis medan han lade ner gitarren. "Min tjej tror att du är moderat." Jag svarade att det var befängt, att jag var ingenting; gav fan i politik och bara ville lira. Minns så väl orden som följde: "Man kan inte vara ingenting, alla är någonting och är man inte socialist är man mot folkens kamp."

Vi hade lika slitna jeansjackor och lika långt hår, men det räckte inte. Det var 70-tal och bara fem år efter Woodstock. Fem år efter att mantrat peace, love & understanding klingat över jorden, kunde man inte ens harva Dylanlåtar ihop om man inte delade ideologisk övertygelse.

Sedan valrörelsen 2018 passerar inte en dag utan att jag får en obehaglig déja vu av det hårt politiserade 70-talet. Fast det är värre nu. Då upprätthöll företrädarna för de stora partierna ett visst mått av anständighet grundat på ansvar för sin roll, sitt ämbete och för landet. De oken har man befriat sig från. Nu tränger politiken och dess flåsande rapportörer undan de djupa värden som utgör fundamentet för varje levande människa – vänskap, kärlek, förståelse, förbarmande, hopp, sorg. I stället matas vi med en piskande polarisering som med en ångvälts känsla för nyanser pulvriserar varje meningsfullt samtal.

Donald Trump och Victor Orbán må vara djävulen i förklädnad, men varför anammar till och med välutbildade svenska politiker deras låga retorik? I stället för att säga att Ebba Busch Thors feminism inte är trovärdig i hennes ögon, valde Magdalena Andersson att säga att EBT:s feminism är skadlig för kvinnor. 

Hur då skadlig, frågar man sig. Ungefär som DDT var skadligt för sälar, örnar och ekorrar? Ordet var avsett att skrämma väljarna. Inte att få dem att reflektera. Politikens språkbruk har förvandlats till verbal avföring som lägger sig likt en kladdig massa över den tänkande människans strävan efter uppriktighet.

Samtidigt kan vi inte fly undan skiten. Ty politiken har vuxit sig till en kolossal hydra vars tentakler slingrar sig in överallt. Talar vi om kärlek, kommer genast en omhuldande arm som drar oss närmare och talar om för oss vilken sorts kärlek vi ska känna och vilka den ska omfatta. Sitter vi under kunskapens träd och forskar, slängs där ut en tentakel och drar oss in för att upplysa oss om vilken sorts forskning som är passande.

Vi börjar få nog av politik. Våra företrädare har fördärvat den. Fördärvat den genom att hetsa mot varandra som de utpräglade vinnarskallar de är allihop. Men vinnarskallar hör hemma på idrottsarenor! De som ska leda vårt land genom svårmanövrerade utmaningar uppträder illojalt mot sitt uppdrag när de använder politiken till att vinna makt till varje pris. Politiken är ett redskap för att göra vad som är bäst för landet. Makten är ett medel, inte ändamålet. Så basalt och så enkelt är det.

När min gitarrkompis dissade mig för att jag inte var socialist, fann jag viss tröst hos Bob Dylan som i en intervju sagt: "Allt av reell vikt, det sker utanför politiken". Han hade så rätt. För vi föds och begravs och däremellan får vi uppleva det magnifika vi kallar Livet. Det rymmer kärlek följt av brusten kärlek, möten avlösta av avsked, misstro som kan vändas till vänskap och oförrätter som kan övergå i förlåtelse. Det är uppförsbackar och utförslöpor och det sker i ett gnistrande spektrum av färger och det drar varken till höger eller vänster utan endast framåt, ibland hisnande snabbt. Men alltid enastående vackert i sin sköret. Precis som sommaren framför oss.

Björn Rietz, copywriter.



Dela sidan: