Det är sommar. I alla fall snart. Semestern hägrar för såväl kreti som reklam-pleti. Sverige börjar att bunkra upp med Pripps Blå lättöl, Abbas sill. Badpooler, studsmattor och vattenland för trädgården går som smör i solsken från BR och Toy’s R Us.

Den här krönikan kommer att handla om makt och ansvar. Stora ord minsann. Och någonting som vi sällan pratar om i den här branschen. Varför vet jag inte. Kanske för att vi gärna vill ha det ena utan att behöva ta det andra.

Jag vet inte riktigt var jag ska börja den här krönikan utan att slå in öppna dörrar. Kanske lika bra att gå rakt på sak: kampanjerna inför EU-valet är själva definitionen av dålig reklam.

Förra veckan var jag på Disruptive Media. En presentation av den svenska communityn Stardoll. Flera av besökarna upprördes djupt inför det faktum att ett företag säljer en dröm om skönhet, framgång och popularitet. Till unga flickor. Backchanneln på Twitter förändrades sakta till en lätt mobb.

På tisdag avgörs Ute 2009 – tävlingen där landets reklambyråer har fått samma uppdrag: att på en utomhustavla marknadsföra en grilltändare som fixar glöd på minuten blankt.

Det har gått nästan en månad sedan Guldägget. Glädjen eller ilskan har lagt sig, pannåerna har ställts i skåp och det sista outnyttjade armbandet till Forsmans efterfest har hittats i någons ficka.

Det har varit påsk. Död och återuppståndelse firades i kyrkor runt omkring i världen. Vi andra åt ägg. Själv har jag precis gjort en resa: tagit död på ett gammalt liv och återuppstått till ett nytt.

Det är fem timmar kvar. Jag sneddar över Hötorget, ser upp mot kvällens blå arena. Det är då jag inser att ingen bryr sig. Att Guldägget är ingenting för dem som skyndar förbi, köper en ros eller missar en buss.

Jag tänker mig en vanlig dag. Just den här dagen läser vi i tidningen att en chef på ett svenskt börsbolag har gripits för att tillsammans med sina vänner ha gruppvåldtagit tonårskillar vid flera tillfällen. Piskor, handbojor och grovt våld har förekommit. Vid ett tillfälle tvingades en av killarna till analsex medan chefen filmade det hela. (Behöver jag skriva att chefen och hennes vänner är kvinnor? Nej förresten, det är ju självklart.)

”Tala i vredesmod och du ska hålla det bästa tal du någonsin har ångrat” är min favoritsägning av den gamle citatmaskinen Winston Churchill. Kanske blir det likadant med den här krönikan som är baserad på mina högst personliga frustrationer (vi kan kalla dem Bengt).

Som någon kanske noterat tillhör jag den del av reklamvärlden som inte gått direkt från Berghs eller annan skola in i byråvärlden utan har en något annan bakgrund: jag har varit präst.

Hösten 2008 hade Viking Lines ”Färjan” premiär. 600 000 svenskar bänkade sig varje vecka för att titta på reklam för Viking Line, och en hel kommunikationsbransch såg förfärat på. Kreatörerna blev arga. Mediebyråerna blev ännu argare. Och pr-konsulterna, ja de blev jättearga.

Det är lågkonjunktur. Jag tänkte börja min lilla spalt med den här självklarheten; inte för att du inte redan visste det, för det gjorde du naturligtvis, utan för att det ramar in en viktig sak.

Den här veckan startade rättegången mot The Pirate Bay. Sajten som gör det möjligt att dela upplevelser, sociala objekt och filer. Möjligheten att dela med sig av något man gillar. Och rättegången engagerar; inte bara unga nördar utan svenskar i alla åldrar. Som ser att det handlar om mycket mer än att stjäla.

Under nya vinjetten Gästtyckaren tar en skribent varje vecka tempen på branschen. Först ut är Ulrika Good, copy på Goss.