I vårens sista krönika återvänder Resumés fredagskrönikör till Sveriges första TV-kändis. Dessutom finner han en ny kulturtrend i gråset på Långholmen. Och med byxorna vid knäna grubblar han över om inte det bästa sättet att få rätt är att ha fel.

Igår drog Fotbolls-VM i Brasilien igång. Tror du, ja! Kolla in reprisen och se hur skuggorna faller när Neymar lägger straffen! Förmodligen sitter det ett gäng någonstans i världen och snickrar på ett manifest som bevisar att matchen var ett fejk – en reklamfilm från det brasilianska turistrådet. Och de har naturligtvis lika rätt som vi andra. Man får ju tycka vad man vill i en demokrati, eller hur?

I juni kommer den tidigare chefredaktören och reklambyråchefen Peppe Engbergs andra roman "Hjärtats detektiv: på spaning efter ett lyckligt slut".

EU släckte det milda nordiska ljuset. Vilket ger Resumés fredagskrönikör ett nytt argument inför mötet med en frågande revisor. Men först en sista hjälplös appell inför EU-valet: gör inte-testet och tillämpa närhetsprincipen när du röstar!

Den grävande journalistiken har övergått i moralpanik som går ut över offentligt anställda. Därför får lärare inte åka på kurs för 5714 kronor – men en miljardär ordna firmafest för 30 miljoner, rasar fredagskrönikören från en ö i Medelhavet.

Mångfalden av kommentarer kring TV4 har samlats i den enfaldigt unisona slutsatsen att de lokala nyheterna är utvecklingens bondeoffer. Det tror inte Resumés flanerande fredagskrönikör på: Casten Almqvist restaurerar Helga Baagøes ögon! Men först det här med ni och du.

Robban Aschberg förnyade en gång i tiden debattprogrammen i TV. Frågan är om han inte håller på att skriva ännu ett kapitel i TV-journalistikens historiebok? Inte minst det upphetsade eftersnacket visar att han frilagt någonting tidstypiskt: Ganska många tittare ser flisan i sin nästas öga, men inte balken i sitt eget.

Det finns människor som har fel. Och så finns det människor som har fel på ett intressant sätt. Det har man fattat på Samsung. Det har även författaren Lasse Berg och journalisten och anglofilen Andres Lokko. Enligt danskarna har jag i alla fall rätt om befolkningsfrågan. Intressant.

I sällskap med Truman Capotes transvestit flanerar Resumé fredagskrönikör runt ett högst verkligt ämne i dessa tider: illusionen.

Varför förstöra ett så fint klipp med en massa konspirationer? Spelar det verkligen någon roll om det är skådespelare eller inte? Det skriver en läsare, vilket bekräftar min tes: Vår känsla för fejk blir alltmer verklig.

Valrörelsen rullar. Somliga vill bara prata invandring. Andra pratar om kris och arbetslösheten. Men ingen pratar om det bakomliggande problemet: Befolkningsfrågan. Men först en sak som jag mår dåligt av.

Sara Morge blev en riktig snackis efter sin debattartikel ”En tyst minut för framtiden”. Hon leder pr-byrån Friends Agenda, som i veckan utsågs till Årets Byrå i PR-kategorin. – Många på kundsidan mår dåligt, bland annat eftersom pressen att fylla alla kanaler med innehåll har blivit så stor, säger Sara Morge.

Det underliga är att svenska partistrateger har vänt upp och ner på Maslows behovstrappa: Ju rikare vi blir, desto fattigare på visioner blir vi. Partierna envisas med att kommunicera med våra fötter, när de som Ivar-Lo bör fråga sig vad vi drömmer om när vi tagit av oss skorna. Men först ett kärt återbesök.

Han tjänar mer än de flesta men stal en flaska Highland Park på Systemet. Nu diskuterar Krösa-Majorna hur mycket oppositionsrådet Tomas Rudin skadat Socialdemokraterna i valrörelsen. De har inte fattat någonting alls. Rudin kan vara mannen som får oss att rösta rött, hävdar Fredagsflanören. Men först ett grattis

Där sitter några andra gubbar med blåa skoskydd och osäker blick och jag tittar ner i min iPad och skriver detta och sedan får jag ligga ner på brits och en sjuksköterska och en läkare undersöker mig och efter en kvart är jag klar. Like a Swede. En av veckans mindre omdiskuterade Sverigebilder. Men först ännu ett utropstecken!

Belinda Olsson känner inte igen sig i fittstimmet längre. Jag må tillhöra gubbslemmet, men jag känner inte igen feminismen i Belinda Olssons tv-serie. Kanske beror det på att veckans stora fråga i mitt flanerande liv är Mia Brunell Livfors avgång som Kinneviks koncernchef.

Fredagskrönikören erkänner att han är en man utrustad med två organ och straffas därför att betala dubbel licens. Men först om debattstil och vårt behov av Johan Staël von Holstein.

Fredagsflanörens sista krönika 2013 ägnas helt åt julfirandet. Det börjar hos hemma hos Hoa Hoa bland stora punchpraliner på Lokes Bar och slutar med textreklam för hårda paket från krönikörens kompisar. Resten är historia.

Lars Wilks och Timbuktu är fångar i samma lustiga hus, som de politiska gråterskorna på höger- och vänsterkanten i all välvilja placerat dem i. Har konstnärerna otur kommer de att sitta i den buren tills deras konst krackelerar, konstaterar Resumés flanerande fredagskrönikör.

Att somliga journalister klamrar sig fast vid historien är naturligt. På väg utför har människor ett behov av att skilja på "vi" och "dom" – för tänk om människor tror att vi alla är zigenare, förlåt samma sorts journalister. Men först lyssnar vi på Gert Fylking!

Vår flanerande krönikör möter Leif GW Persson i snygg tweedkostym på Noppes och minns några goda chefer som lärt sig att sitta ner, servera kaffe och städa trappor. Men först: Medieparen skiljer sig och överger den ljusa och fräscha Mediebyn. Vad gör Bromma utan medieparen – och vad blir medieparen utan Bromma?

Ett snyggt visitkort tillhör alla chefers sexleksaker. Eller business card, som man säger när du tycker att du bör skaffa dig en korthållare i guld. Eller heter det visitkort? Vår flanerande fredagskrönikör saknar visitkort. Det är Elenors fel, hävdar han. Men först om varför han gör tummen ner för presstöd och licens på hans laptop, men gärna skulle betala någon som gör tidning av nyhetsflödet på sociala medier.

Gunilla Pontén var drottninglik, Margareta van den Bosch njöt av kanapéerna. Camilla Thulin kom i knallröd klänning, Elsa Billgren skötte musiken och Lena Philipsson gick direkt till baren. Efter förra veckans gubbchock möter Fredagsflanören idel kvinnor i veckans noteringar. Först ut: en tårtig aktivist.

Av någon anledning skriver Dominika Peczynski ständigt till mig. Om jag inte visste att hon känner min fru, skulle jag tro att hon tror att mitt intresse för otrohetssajten Victoria Milan inte bara är platonskt. Men först gör Resumés fredagskrönikör upp med alla dessa Krösa-Major som härjar i medierna.

Annikas mamma, Richard Wolfs smittsamma sjukdom, King-Kong, Fleetwood Macs våningssäng, Årets Murvel, Gunilla Herlitz och DN-direktören Per Roswall på Riche, Ove i (S)olsidan, Anders Olow, Tom Wolfe och Don Martin, Micke från Högdalen och en nattlig jakt på en upphittad plånbok. Mer eller mindre kända namn står som spön i backen i veckans fredagskrönika, lång som en kinesisk fotbinda. Atsjo!

Det är inte datorn som är journalistens viktigaste arbetsredskap – det är kniv och gaffel. Vilket väcker frågan vad krönikören kostar som hänger här. Även denna vecka undrar en flanerande Peppe Engberg över frågor du inte visste fanns.

Dagens Industri lägger ett rosa filter över dagens nyheter och vår fredagskrönikör flanerar även denna vecka förbi företeelser vi inte visste fanns.

Veckans diskussion är en Henrik Schyffert-version av den gamla sagan "Kejsaren är naken"? Nej, det är inte Lidls reklam- och pr-ansvariga som står nakna. Töntarna som inget ser är de fåfänga gratisätare som lät sig imponeras av Dill och som först i efterhand sätter molekylerna i halsen.

I veckan som gick kom kallelsen till jurymötet för årets Pelle Wendel-pris. Det ser ut som en tanke att tidningen Scoop samma dag utser Pelles artiklar om Ebbe Carlsson-affären, till bästa undersökande journalistik genom tiderna. Och att jag går i Pelles fula kavaj.

Det finns stora och små mediedebatter. I strid med termodynamikens lager har små debatter en märkvärdig tendens att skymma de stora. En sån debatt är debatten om Bonniers makt.

Björn Rosengren, Peppe Engberg och Mattias Andersson gör en storsatsning tillsammans med den tyska reklam­byrån Scholz & Friends och startar pr-byrån Friends Agenda. För Scholz & Friends handlar det om en satsning i miljonklassen.